Vanliga frågor och svar
  
Varför skriver du deckare?
Jag skriver inte bara deckare utan också barnböcker och böcker i tillämpad etik. Egentligen är deckarna och böckerna i etik inte så olika i grundtanken. I etiken och i kriminalromanen ställer man sig samma frågor. Vad är ont och vad är gott. Vad är rätt och fel och hur bör man vara mot varandra för att det ska bli bra att leva? Visst finns det en och annan som tycker det är hemskt att skriva deckare, men då brukar jag säga att jag öppet redovisar mina onda tankar och det måste ju vara bättre än att smyga med dem eller hur? Sen tror jag också att det kan handla om det här med döden, som är så tabu och som vi skjuter framför oss och blundar för. Inte jag väl, någon annan. På mitt arbete på lungkliniken möter jag döden varje natt. Det vore märkligt om det inte påverkar det jag skriver. Inte sällan vill människor mot slutet sammanfatta sitt liv, tala om vad de varit tacksamma för eller vad de missat och nu känner sig besvikna över eller ångrar. Man önskar att man vågat mer, älskat mer och varit rädd om vänskap och kärlek där man fann den. Jag har aldrig träffat någon som varit ledsen för att han/hon inte ha haft tillräcklig inkomst eller för att de inte gjort karriär, men många som önskat att de tagit vara på sina nära och kära bättre. Det ger insikter jag vill förmedla. Inte sällan är mina deckare också kärlekshistorier på ett eller annat sätt.
 
Vad är en bra historia?
Jag tror att det som kommer från hjärtat, går till hjärtat. Om man inte sneglar åt sidan för att se vad andra skriver eller försöker fundera på vad andra tycker utan följer sin lust så tror jag man lyckas bättre, entusiasm smittar. Jag skriver det jag själv skulle vilja läsa och jag tycker om att läsa historier där jag sugs in direkt i berättelsen och känner att personerna är
så levande att jag skulle kunna sträcka ut handen och ta på dem. Det är en nödvändighet, för om man inte bryr sig om personerna så bryr man sig inte om vad som händer med dem.
 
Har du historien helt klar för dig när du börjar skriva?
Jag har historien i grova drag, ett synopsis, men jag skriver det aldrig i detalj för då vet jag ju precis hur det går och då är det inget spännande för mej. Och ibland gör figurerna inte alls som man vill, de lever sitt eget liv. När jag skrev Silverkronan visste jag från början vem som var mördare, men efterhand visade det sig att han var helt oskyldig och att det var någon jag inte ens hade misstänkt. Då fick jag så klart skriva om min berättelse, man måste vara rättvis.
 
Vilka miljöer har du använt dig av?
De flesta böckerna utspelar sig på Gotland, även när jag skriver om ett fiktivt Kronviken är det Gnisvärds fiskeläge jag haft som förebild. Jag tröttnar aldrig på att se på havet, att se ut mot horisonten. Att slippa se allt som skapats av människohänder skapar ett meditativt tillstånd där man kan befinna sig i vilken tid som helst. På Gotland finns så många olika  tidsepoker närvarande samtidigt, inte minst medeltiden. Men jag har också en bok som utspelar sig i Uppsala och en i Örebro där jag låter Trolldalens jättegrytor och vattenfall och träden som i blåsten kastat sig ned i ravinen som ett plockepinn i ett kollektivt självmord ge atmosfär åt de stämningar jag vill skildra. Naturen är en del av historien.
 
Hur började du skriva?
Något kul ska man ha efter fyrtio så när vi skaffade en dator till barnen började jag prova mej fram för att se vad jag kunde åstadkomma. Jag har arbetat 25 år som sjuksköterska och snart tjugo år på natten och när barnen började vara längre dagar i skolan fick jag tid över att känna efter vad jag tyckte var roligt att få göra. Och jag skrev och skrev och försvann ur
verkligheten och vaknade upp när de kom hem alldeles rödblossig om kinderna, så intensivt är det att skriva när det är som bäst. Själva berättandet hade jag med mej hemifrån. Vi hade inte teve när jag var liten. Va! Hade ni ingen teve säger mina barn förundrat - vad gjorde ni då? Och då berättar jag att vi satt vid brasan om kvällarna och berättade och gammelmormor Anna var med och berättade om förr och pappa Bernt som jag dedicerade min första bok till; Till min far den store historieberättaren, har betytt väldigt mycket för min berättarglädje. Att lyssna och att bli lyssnad på är så viktigt för att man sen ska våga sin berättelse.
 
I dina deckare finns Maria Wern som huvudperson, är hon ditt alter ego?
Nej inte alls. Varför klona en figur när hon kan få vara i original. Jag är  jag och Maria lever sitt eget liv. Men ibland viskar jag i hennes öra att hon borde ta tag i sitt liv och sätta gränser för ex-maken och berätta för Per Arvidsson att hon älskar honom, men hon lyssnar inte riktigt på mej.
 
Vad skulle du ge för råd till någon som vill bli författare?
Skriv om det som intresserar just dej, beskriv det som ger dej starka känslor. Våga skriva om det som gör ont och som får dej att skämmas eller det som gör dej arg eller väldigt lycklig. Börja i känslan. Se till att få en spännande eller tänkvärd start - början är mycket viktig och slutet. Där lägger jag det mesta av krutet, skriver om och skriver om. Sen är det bra att låta texten vila en månad eller så för att sedan kunna läsa den med nya ögon. Man blir så lätt trött på sina egna ord, det kanske är bättre än du tror. Och sen tror jag det är bra att skicka till flera förlag samtidigt och låta förlagen veta att du gör det, så kanske de läser lite, lite fortare. Det kan ta nio månader till ett år att få veta om manuskriptet är antaget. Och sen det viktigaste; ge inte upp, ge inte upp och ge inte upp!