Tiden lider och vi med den

      Julen är över och jag deppar. Trots mina modiga fyrtiofem år är jag barnsligt förtjust i paket, vackra änglar, marsipangrisar och tomtebloss. Nu är julmyset och pysslet och tomtandet slut och jag sitter här med min post-traumatiska-julmelankoli och väntar med grötklump i halsen på den stora Kometen. Stjärnhimlen är kall och klar. Fimbulamörkret hotar att sluka oss i sitt stora svarta hål. Glöggen är slut. Granen har barrat. Dammtussar, stora som soptippsråttor, smyger fram under soffan. Nötskal och klibbiga russin sätter sig i hålfoten och en äppelkärna har fastnat under bokstaven G på mitt tangentbord. När man pressar ner den fastnar den i bottenläge och smattrar iväg en hel rad okontrollerade g:n som sedan får raderas ut så fort man lyckats få hejd på dem. Fast det kan naturligtvis vara värre. Vaknade en morgon härförleden av ett stackatoliknande hostljud. Jag for ur sängen. Måtte katteländet inte spy på mattan igen! hann jag tänka. Det var värre än så. Bredbent ulkande över mitt tangentbord spyr kräket upp - min uppfostran förbjuder mej att säga vad, med tanke på att du kanske äter frukost just nu - men det var inga rara ärtor. Det är svårt att inte se händelsen som ett dåligt omen. En skrivdag som börjar med att katten spyr över tangentbordet är en förlorad dag, men överensstämmer väl med stämningsläget efter jul. 
      Det sägs att en riktig pessimist av två onda ting väljer båda. Varför inte? Jag tycker det verkar helt adekvat. En olycka kommer sällan ensam. När man fullt upptagen, och skyddslös dväljas i sin första olycka, smyger sig nästa olycka på en liksom bakifrån. Det finns inget som hindrar att man backar ner den bruna soptunnan med sina kletiga papperspåsar innehållande potatisskal och fiskrens och möglig pyttipanna samma dag som det blåser småspik och kompostlocket far som en yxa rakt genom grannens drivhus. Det är mer regel än undantag skulle jag vilja påstå. Eller om man köper en kanin med korsbett. Vad hindrar att den blir förkyld och lös i magen av antibiotikan och sen får myxomatos och dör? Ingenting. Det är sådant man förväntas leva med. 
      Den mest rättvisa och sociala formen av ångest är egentligen Kometångesten. En diffus obehagskänsla av att något stort och farligt står för dörren precis som vid millenniumskiftet eller som när Per Oskarsson klädde av sig i teve. Alla människor jag pratat med vet precis var de befann sig när programmet sändes och hela Sverige satte i halsen. Man förfasade sig över hur detta skulle påverka kommande generationers moral. I väntan på den stora Kometen blir sammanhållningen större. Människor börjar tala med varann. Diskuterar strategier, skaffar batterier till sina ficklampor och hamstrar kaffe eller förfasar sig. Det kan bli riktigt trevligt. För att fånga upp och muntra upp alla oss efter-jul-deppare borde man utlysa en Kometångestens legitima dag i mitten av januari. En röd dag i julens svarta kölvatten.



Anna Jansson