Under vinrankan

Åskan dånar och blixtarna skär genom himlen kors och tvärs. Ibland vräker regnet ned som om någon hällde det med hink från taket ovanför mitt fönster och i nästa sekund pressar solen stekhet. Jag sitter vid datorn och kurar med min kaffekopp efter en underlig arbetsdag. När man skriver deckare sitter man liksom på helspänn, lyssnar efter ljud när mördaren nalkas sitt offer. Man blir handsvettig och får hjärtklappning och blir alldeles torr i munnen, som om man var med om det på riktigt. Var det någon som tryckte ned dörrhandtaget? Är det inte steg i trappan? Nej då, det var bara katten Anticimex som studsade upp från källaren efter skyfallet. Han skakar pälsen torr så det yr.
     Himlen blir undergångsgrå igen och knallarna kommer sakta närmare. Människor är olika känsliga för väder. Somliga får ont i kroppen vid väderomslag. Jag för min del känner av det i humöret och idag vet jag inte alls hur jag ska förhålla mig när vädret är så ombytligt. Det fanns en vindflöjel när jag var barn med en glad gumma vid sol och en sur gubbe vid regn och det känns som om de åker karusell just nu.
      Åskan dånar över mitt huvud. Det blåser förskräckligt. Jag reser mig och går ut till uteplatsen för att se att inte taket blåst över till grannens och skurit av deras växthus på mitten. Det hände för några år sedan med kompostlocket. Det for som en freesbie rakt över till dem. Jag går in igen. Lyssnar. Förutom vinden och åskans dån är det alldeles tyst i huset. Blixtarna ringlar som långa fräsande ormar över himlen. Ska man kanske rycka ur tevesladden och kontakten till datorn?
      Plötsligt dånar det som om domedagen var inne. Ett fasansfullt blodisande oljud. Trots att jag är färdig att göra i byxorna tvingar jag mej steg för steg fram mot vardagsrummet för att se efter vad det är. Ofattbart! Stereon har satt igång av sig själv. Jag står som paralyserad och undrar om jag verkligen upplever det på riktigt. En CD-skiva har hoppat igång på full volym och vräker punkmusiken över rummet. Tinnitus, heter låten. Sonens senaste nyförvärv med Köttgrottorna. Kan en blixt sätta på elektriska apparater? Jag vet inte men det är bästa att kolla så spisen inte är på eller frysen avstängd, tänker jag. Men det är lugnt.
      Efter det har jag ingen skrivro mer i kroppen utan beslutar mej för att kapa ned vinrankan som växer i hela taket på uteplatsen. För att nå ända upp kliver jag på bordet och ställer mej på iläggsskivan som tippar runt och fäller ihop sig och jag störtar rakt ut i luften… får tag i en elledning som jag har sinnesnärvaro nog att släppa innan den brister och jag störtar med en enda tanke i huvudet; Inte ansiktet. Inte krossat näsben. Det är inte snyggt.
      När jag sitter där mörbultad på golvet med tjugo kilo druvor saftandes under rumpan tänker jag att det kunde vara värre. Mycket värre. Och så tänker jag på grannen K som nästan fick hjärtattack förra gången J klippte druvorna. När K tittade in genom fönsterglaset såg han ett par ben som svävade fritt under takbjälken. Ett fasansfullt ögonblick tänkte han att någon hängt sig. Det såg ut så för stegen doldes i grönskan. Man behöver inte nödvändigtvis vara deckarförfattare för att ha fantasi.


Anna Jansson