Närpolisen, Varpolisen och HurPolisen?

      I början av förra seklet tjänstgjorde min gammelmormor hos landsfiskal Justus Jakobsson i Klinte. I ljuset av berättelserna om hans arbete kommer dagens debatt om polisens villkor i en annan dager. Det kostade fem kronor i böter att slå en polis på käften. Enligt instruktionen skulle länsman nöjaktigt kunna skriva och räkna. ”Lönen var vid mitt inträde 200 kronor i månaden, för vilket innehavaren hade att själv bekosta kontor, skrivmaterial och telefon samt eventuellt biträde”, skrev Justus. 
      De små lokala polispatrullerna var lediga efter klockan 17.00, då styrkan i Visby övertog arbetet. ”Ponera att en bilolycka sker på Fårö eller i Sundre. Skall då det stackars offret ligga på landsvägen tills Visbypatrullen hinner fram (med cykel)?” frågar sig landsfiskalen och jag tycker vi känner igen resonemanget från dagens debatt. Justus reagerade kraftigt mot centraliseringen till Visby. ”Personkännedomen försvinner”, menade han. ”De flesta i kåren anser nog att den har mycket stor betydelse i spaningsarbetet.” Som exempel på nya framgångsrika metoder nämner han kriminalchefen i Paris som i stället för en stor kriminalavdelning skapade flera smärre. ”Vi gå nu motsatta vägen, men anledning är då att tro att vi om ett tjugotal år är färdiga att omorganisera igen.” Känns det igen?
      När det gäller kontakten med kroppsvätskor har polisen aldrig varit förskonad. Julius berättar att han kallats till Snäckarve. Godsägaren kände sig hotad av sin dräng, Karlsson, som hotat att ge honom stryk. Vid gripandet hade Karlsson smort in sig med gödsel. ”Ska du ta mej din jävel så ska det vara med medaljerna på.” Justus bedömde att karln var i behov av sjukhusvård, varför en sinnessjukhusläkare tillkallades. På frågan vad Karlsson skulle göra när han efter några veckors vila släpptes fri svarade han. ”Först åker jag ut och slår bonden på käften och sen ordnar det sig alltid.”
      Idag diskuteras det om det var rätt att hämta uppgifter ur PKU-registret för att komma åt Anna Lindhs mördare. På Justus tid hade man mandat att lösa saker och ting på sitt eget sätt. Stationskarlen i Barlingbo ringde vid ett tillfälle landsfiskalen i Klinte. Han hade problem med berusade rallare som slog sönder inredningen på tåget och nu var de på väg till Klinte. Justus kontaktade då fjärdingsman Andersson som kom civilklädd till platsen. ”Hur ska vi klara det här?” undrade Jakobsson. ”Jag ordnar det”, sa Andersson. ”Håll dej i bakgrunden med din uniform så fixar jag det här.” När rallarna störtade av tåget mötte Andersson dem med ett helrör brännvin. ”Välkomna till Klinte! Jag vet ett ställe där vi kan supa till i lugn och ro.” Så visade han dem till ett mindre skjul som använts vid betkampanjen. Rallarna slog sig ned och Andersson reste sig från sällskapet för att hämta glas. Väl ute reglade han dörren. Vad som hände när de släpptes ut från sin grupparrest är en annan historia.
* Uppgifterna är bla. hämtade ur ”Minnen och Kåserier från Klinteham"




Anna Jansson