Angående höns

     Som barn var jag ägare till tjugofem ulliga gulliga gula kycklingar. De bodde i uthuset under en värmelampa. De skulle matas och konverseras och så skulle de ha vatten och halmen skulle bytas ut. Med tiden blev de stora och stöddiga tuppar som raskt gick mot sin bestämmelse, som tillbehör till den goda currysåsen. Insikten gjorde mej arg, så klart. Det var ju ”mine tuppar.” Inte längre så gulliga och ganska svårmanövrerade – men MINA lekkamrater! När tiden var inne nackade vi dem, plockade och tog ur dem och svedde bort de sista fjunen över ett fat med brinnande rödsprit. (Okej inga fler detaljer – du kanske äter frukost.) Det jag funderar över är det förbluffande faktum att en grillad kyckling kostar 39.90 i affären, paketerad och klar. Hur är det möjligt? Kan det vara hela kostnaden? Vad har försvunnit på vägen? Jag har kommit fram till att det är själva underhållningsvärdet som har gått förlorat. Kan någonting vara mer underhållande än att titta på höns? Att se likheter med kändisar, gamla skolkamrater och väninnor. 
     Kolla in hönan där borta, Klara, snacksalig och okoncentrerad. Uppmärksam på allt, fokuserad på intet. Liknar hon inte en kvinnlig politiker – vad är det nu hon heter? Sen har vi den bredstjärtade och högfärdiga och lättförnärmade Agda. Ser ut som om hon varit föremål för totalrenovering på teveprogrammet Extreme Makeover och fått silikonimplantat i häcken á la Lopez. 
     Ett tag hade vi dvärghöns. De är mycket moderliga och tar hand om andras ungar i nödfall. Man blir nästan rörd när man ser dvärghönan försöka skydda sina stora fosterbarn med sina pluttesmå hönsmodersvingar, som en liten med seg tonårsmorsa på väg att ta strid i ett bråk med grannarna. Tuppar kan vara lite snygga som Tommy Nilsson och ibland ganska slitna som Rod Stewart. När de stolta står på ett ben ser det ut som om de varit med i finska vinterkriget och blivit amputerade, fast med stridsviljan i behåll. 
     Min vän O hävdar med bestämdhet att man kan hypnotisera en höna om man lägger henne på rygg och drar ett sträck över huvudet på henne med krita. Hönshjärnan fungerar på det sättet att hon inte kan släppa linjen med blicken och därför förblir liggande. Om det är sant vet jag inte. Är det av godo eller icke att vara lätthypnotiserad? Hönshjärna, säger man ibland i nedsättande syfte? Varför? Jag tror att en filosofiskt lagd höna med stor intellektuell kapacitet skulle bli högst olycklig om hon började kräva mänskliga rättigheter. Att själv få välja tupp med ensamrätt på hans gunst. Det skulle nog hackas en del. Även en blind höna kan hitta ett korn, säger man och tycker att hon borde nöja sig med det och vara glad därtill. Kanske det.
     Om det inte vore för min granne K, skulle jag nog skaffa höns igen. Dessvärre är han kategoriskt emot att bli väckt av en galande tupp. Kan tyckas lite vrångt, men annars är han en trevlig och vänligt sinnad


Anna Jansson