Vart tog flourtanterna vägen?

    Den blomstertid nu kommer och björkarna slår ut, hela släkten är bjuden på kalas för äldsta dottern tar studenten. Det ska vara balklänning och sömmerska och plakat och rosor och lunchbuffé och fotograf och något tjusigt transportmedel eller en höskrinda, björkar och ballonger. Det känns väldigt konstigt. Nyss var det jag som tog studenten. Vid närmare eftertanke för 28 år sedan och jag minns det som igår. På min tid var man motståndare till ALLT! Jag vägrade köpa studentmössa. Det behövdes inget kalas och inget firande, okey då – presenter kunde man väl ta emot om det tjatades. Böckerna skulle brännas och jag vägrade ha vita kläder, lånade en blå och vitprickig klänning av mammas avlagda. Här skulle inte fjäskas.
    På Leonardo Da Vincis tid kunde en man resa till Rom och studera några år – därefter var han fullärd och visste allt som gick att veta inom alla vetenskapliga områden inklusive konst och musik. Det var med den känslan man steg ut på trappan och tog emot föräldrarnas försiktiga jubel, det skulle ju egentligen inte firas. Fast lite tårta och några ballonger kunde man väl stå ut med. 28 år senare skäms jag över min attityd. Inte minst när jag läser Nina Björks bok, Under det rosa täcket, om hur det var när kvinnorna efter år av kamp fick tillträde till universiteten. 1860 diskuterade man på fullaste allvar i Sveriges riksdag om kvinnors rätt till högre utbildning och kom till följande slutsats med utgångspunkt från dåtidens medicinska sanningar. Att kvinnor inte borde använda hjärnan alltför intensivt. Det kunde störa de reproduktiva organen, mensen kunde försvinna om blodet gick åt i hjärnan, och de barn som eventuellt föddes kunde vara skadade. Frenologer mätte skallar och försökte med utgångspunkt från det faktum att kvinnors huvuden var något mindre, förklara varför de inte borde studera. Tills man kom på att elefanter och valar har större hjärnor än män och man började mäta hjärnans volym i förhållande till kroppsstorleken – vilket inte heller det visade några fördelaktiga skillnader.
    Så stod man på trappan till verkligheten, med alla möjligheter och ett plötsligt ansvar för sin framtid och skulle välja jobb eller studier. Tänk om man kostar på hundratusentals kronor i studielån och kommer på att man har 
valt fel utbildning? Vad ska jag bli när jag blir stor? Vem vet, säger jag till min dotter. Det du ska bli kanske inte finns ännu. Vem hade i min ungdom hört talas om dataoperatörer, IT-tekniker och produktutvecklare inom mobilbranschen? Och vart tog baderskorna, parkvakterna och matsalsvakterna vägen? Och flourtanterna – var är dom?


Anna Jansson