Brott och straff

    När jag var barn förekom fyra straffsatser i vårt hem. Det var gårdsarrest, husarrest, rumsarrest och veckopengsavdrag. Gårdsarrest kunde man få när man inte kom hem vid avtalad tidpunkt. Husarrest kunde man få för att ha kastat geggamoja på förbipasserande bilar och rumsarrest fick man när man nekade till att ha kastat geggamoja, fast mannen som stod i hallen bar tydliga tecken på sin överrock. Ekonomiska sanktioner som veckopengsavdrag blev det när man inte skötte sina åtaganden som att bädda sängen, 25 öre i avdrag per miss. Så uppfostrar man en blivande kriminalromansförfattare. 
    Själv undrar jag ibland hur det kunde bli så här. Varför jag ägnar min tid åt att vara resande i mord? Varför utreder jag i bokform mord som aldrig blivit begångna och inte heller kommer att bli det? Varför bemöda sig när människor, i ett historiskt perspektiv och på ett mycket fantasifullt sätt, klarat av att ta sig av daga alldeles utan hjälp av annat än slumpen. 
    Tyko Brahe avled till exempel av fint bordsskick. Vid en middag i kejsar Rudolfs hov blev han mäkta pinknödig, men etiketten krävde att man skulle sitta kvar vid bordet tills alla ätit färdigt och Tyko dog av brusten urinblåsa. Man kan också via Institututet för onödigt vetande ta del av Michael Spurlocks öde. Mannen som dödades av sin egen svett. Genomsvettig efter en basketmatch lutar han sig mot en lyktstolpe och får en dödande stöt. Utredningen som gjordes i Mantee, Florida, gav för handen att dödsorsaken var en osannolik kombination av svett och en trasig elledning i stolpen. 
    Det berättas också om Allan Pinkerton, som levde 1819-1894 då han dog av sin morgongymnastik. Under gymnastikpasset råkade han snubbla och bita sig i tungan, sedan fick kallbrand vilket ledde till hans död. Det är inte heller omöjligt att gå hädan efter att ha snubblat över kopplet till sin hustrus hund, vilket Jeremone Napolion Bonaparte gjorde en gång och sedan aldrig mer. 
    På 400-talet före Kristus dog en grekisk konstnär av skratt. Han skrattade så till den grad åt en målning han själv gjort av en gammal dam att ett blodkärl brast i hans hjärna vilket ledde till döden. Måste ha varit en kalasdöd på sitt sätt. När jag läser om män som Arnold Bennet, en kollega till mig som levde i England 1867-1931 och dog i tyfus sedan han druckit av vattnet från Paris vattenledningar för att bevisa att det var ofarligt, inser jag att verkligheten nästan alltid överträffar dikten. Eller som min förläggare säger. Om du hade skrivit en intrig som den i Knutsby hade vi inte publicera ditt manus. Det är alltför osannolik.


Anna Jansson