Bättre en karl i handen än tio på krogen

    För en tid sedan fick jag ett samtal från Arvika. Det var en man som undrade om jag var ledigt till äktenskap. Han hade sett ett reportage i en trädgårdstidning och tyckte att jag gjorde mej bland krukväxterna. Han ringde på lördagen och talade med barnen om det hela och sedan på söndagen för att själv få framställa sin fråga och jag bekräftade att jag var upptagen. Han bodde ensam i en trerumslägenhet och tyckte det var mycket att sköta själv. ”Hustrun och jag fick femtio år tillsammans”, sa han med gammelmansröst och jag räknade snabbt ut att han borde vara i sjuttioårsåldern. Enligt mina tidigare erfarenheter är trettiotalisterna de som är hetast på gröten när det gäller att få en sval hand på sin panna. Sjuttioåringarna, som vill ha en egen privatsjuksköterska är egentligen baksluga utav bara attan. Nu när landstinget bantar ned och vården ser ut att kollapsa är det bäst att se om sitt eget hus. En privatsjuksköterska är kanske den bästa pensionsförsäkring de kan få. Men man kan inte hjälpa dem alla – inte på det viset. 
    I går firade vi tjugoårig bröllopsdag maken och jag. Man är medelålders nu. Det är dags att reflektera över livet. Inför den stora dagen tyckte jag det var intressant att veta om vi har samma syn på varför vi sammanlever, något jag tidigare inte hunnit fundera så mycket på sedan starten 1983 då vi flyttade ihop i hans rivningslägenhet på Västra Nobellgatan efter en veckas otyglat svärmeri. Av någon anledning önskar man att det ska finnas en djupare mening i att dela tidning än ren oföretagsamhet. Så vi klurade en stund på det och sedan bollade vi över våra meningar ungefär som i sten-påse-sax. Överst på min lista kom humor. Utan humor är det svårt att stå ut med någon ens en kafferast, anser jag – det skulle aldrig ha blivit något. Mitt i livets träskmarker och sumphål, bland tygblöjor, övertid och amorteringar är det lätt att gå vilse om man inte har ett gemensamt skratt. Det är mitt i den glimten, i den varma humorn, jag gång på gång kommer på varför jag älskar just honom. 
    Egentligen tycker jag familjeterapeuter borde fokusera mer på vad som faktiskt fungerar i ett förhållande än på de problem de stridande söker för. Med lite uppmuntran av en frågvis terapeut skulle jag kunna hitta på problem jag aldrig ens tänkt på tidigare. Sen finns det ju ett moment av tävling. Det gäller så klart att vara först med att hitta på problem, så den andre hamnar på defensiven. I stället för familjeterapi la vi pengar på en brakmiddag och sen gick vi hem och såg på Henrik den åttonde, han som halshögg sina fruar när de misshagade honom. Ett snilledrag av maken, antar jag. Vid en jämförelse är han riktigt storsint.


Anna Jansson