Toaletter man minns

    Så här i semestertider finns det stora möjligheter att utöka sina erfarenheter av de inrättningar som tar hand om våra mest basala behov. Det är sällan man kommer till skott och fotograferar de avträden man besöker, men man minns dem – somliga av dem - med desto större skärpa. Senaste syjuntan blev något av en minnenas afton, en kavalkad av gamla och nya klosetter. Vi var rörande eniga om att standarden på en restaurang kan bedömas snabbast genom ett besök på damrummet enligt principen: ren toalett, rent kök. Det finns ställen jag avstått från att äta på efter att ha besökt toaletten först. Och det finns andra toaletter där jag varit beredd att lägga en extra slant på maten efter att ha suttit en stund på tronen och speglat mig i de blänkande kranarna och sniffat på de goda små tvålarna. Fast när toapappret är vikt i en liten snibb reagerar sjuksköterskan i mig med antiseptisk blick. Jag ser händerna i grova gummihandskar, samma vantar som nyss vevade runt i toastolens inre… 
    Det finns spännande kulturella skillnader - det inser man med skräckblandad förtjusning om man tågluffar eller reser med de rosa bussarna. I Grekland får man inte spola ned papper i toaletten och på 70-talet tilldelades man silkepapper, två ark, när man besökte allmänna toaletter och betalade en slant till toalettvärdinnan. Samma sorts papper som till varmkorv, fast utan tryck – faktiskt. Längre söderut kan man råka på vattenkannor med lång slang och pip. Inget papper. Var pipen har varit tidigare råder inget tvivel om och det kan kännas lite ovant till en början. Lika ovant som det är för resenärer söderifrån att komma till västvärlden och försöka förstå sig på våra märkliga anordningar. Vad säger att man inte ska sitta på huk med fötterna på själva ringen? Det är egentligen bara en fråga om tradition, inte om funktion eller hur?
    Så här i sommartid finns det något charmigt med gamla utedass tapetserade med veckotidningar från den tiden när Carli Tornehave var i ropet och man kunde läsa tandkrämsreklam typ: ”Säker i sadeln som aldrig förr. Colgate öppnar hjärtats dörr.” Syrendoft kommer för min del alltid att vara förknippad med utedass. Långbänkarna lär ha kommit till under spanska sjukan när folk behövde omedelbar tillgång till fjölen. Man skulle kunna sitta hela juntan på en sån där långbänk och snacka tjejsnack i skymningen, som en helgjuten naturupplevelse på landet, ekologisk liksom. Teve visade för en tid sen en enfjöls ”fågelholk” där man genom att veva kunde snurra hela utedasset och byta utsikt medan man satt och filosoferade. Kan det möjligen 
vara den ultimata utedassupplevelsen? 


Anna Jansson