|
Trettio år har gått sedan jag slutade nian på Solbergaskolan i Visby, en oändlig räcka av tid och ändå känns det som det hände alldeles nyss. Det dök upp en inbjudan till återträff i augusti. Nyfiken, som jag är, tackade jag ja. En vän till mej som stundtals är något cynisk menade att klassträffar bara är till för att de som lyckats i livet ska få chans att berätta om det. Personligen hoppades jag på något mer. Att få känna att det fanns något kvar av allt vi delat, kamratskap, minnen av originella lärare och kanske en nostalgisk återblick på en och annan förälskelse. Egentligen är det märkligt att föräldrar törs lämna sina barn till skolan med tanke på allt som händer där. Har man glömt sin egen skoltid? I väntan på att klassträffen skulle gå av stapeln dök minnena upp i rask takt och jag blev en väldigt frågvis och tjatig mamma. Vad gör ni i skolan
egentligen, frågade jag mina barn och fick samma sorts svävande svar som de jag själv levererade för trettio år sedan. Att berätta allt för sina föräldrar är lika med socialt självmord. En klasskamrat till mej var helt besatt av tanken på att tillverka sprängmedel. Han var mycket intresserad av kemi, och det var bara tur att han inte skickade oss med enkel biljett till evigheten. En annan kille stoppade en rå njure i nacken på min bästis. Hon går fortfarande i polotröja. Själv fick jag en örfil av en kvinnlig lärare med ovanligt kraftiga överarmar så jag trodde huvudet skulle ramla av halsen. Men man överlevde det liksom lördagslunchens fasansfulla fruktkräm med slemklumpar vaktad av bespisnings-Hitler. Det är inte alls säkert att de som har flyt i skolan är de som verkligen lyckas i livet. Ta Dino Larsson som exempel. Första skoldagen kom han till klassen iförd svart kostym, fluga och lackskor. Håret var kammat i mittbena. Detta mina vänner var under den tidsålder då vänstervindarna krävde murarskjorta och palestinasjal. Men han överlevde och kan så vitt jag förstår försörja sig idag som ICA-handlare i Hemse. |