|
Igår var jag ute med familjen i skogen för att plocka blåbär. Luften var hög och klar och det doftade friskt av gran och fuktig mossa. Precis så där som det ska lukta när det finns kantareller. Jag har näsa som ett tryffelsvin och mycket riktigt hittade jag snart en liten guling med hatt som en ärta. Girigheten kröp i mina fingrar och jag plockade den, fast den borde ha fått växa till sig. Finns det en kantarell så finns det fler. Det är retfullt när man tänker på hur många svampar man missat för att de gömmer sig under löv och kryper ned i mossan. Full av habegär snokade jag vidare genom skogen. Där borta, där lyste det gult - ett helt fält av kantareller. Jag sprang som en älg, men när jag kom fram förvandlades mina svampar som genom ett trollslag till gula löv. Skogen har sin egen magi. Genom att förvända synen på tvåbenta varelser bevarar den sitt guld. Sjön kluckade av skratt och björken skakade på huvudet åt min dumhet. Surt sa räven om rönnbären, smörstekta kantareller innehåller faktiskt en massa onödigt fett, tänkte jag och övergick till att plocka blåbär. Myggorna svärmade runt mitt huvud. Jag tillhör den varmblodiga typen som får plikta med ett myggbett per plockat blåbär. Bett som svullnar upp till stora bölder. Väldigt praktiskt brukar mina vänner tycka, det blir sällan några myggor över till de kallblodiga om jag finns i närheten. Egentligen är det inte för att hitta kantareller eller för att plocka blåbär man beger sig till skogen, faktiskt. Det är för att äta matsäck. Att sitta ned vid en sjö och njuta av naturen och lugnet. Lugnet borde ingå som en naturlig del av allemansrätten, tycker jag. Men sällan blir det som man tänkte när man packade sin korg. Knappt har man öppnat plastpåsen med smörgåsar förrän getingarna överfaller en inne i munnen, kryper in i tröjärmarna under mudden, kravlar runt i håret och dansar framför näsan på en. Det är i sådana stunder man får insikter. Kanske var mannen som rev av sig shortsen mitt uppe bland folk på rastplatsen inte en sexualförbrytare ändå, kanske var det bara en geting som fick honom att strippa. Och inget är så illa att det inte kunde vara värre. När äldsta flickan var baby fick vi in en bisvärm genom skorstenen i köket. Av någon sorts primitiv modersinstinkt hade jag just den dagen flyttat babykorgen till vardagsrummet, annars brukade den stå framför öppna spisen i köket. Ett litet barn med söt mjölk om munnen, jag vågar inte tänka på vad som hänt om hon legat kvar i köket när svärmen rasslade in och fyllde luften. Snabbt fick jag igen dörren, tejpade för nyckelhålet och ropade på maken. Vi pustade ut. Men plötsligt fick han något desperat i blicken. |