|
Som fattig sjuksköterskeelev på 70-talet övervägde jag möjligheten att försöka livnära mig på Canadagäss. Merparten av mitt studielån gick till telefonräkningen, hyran kom alltid som en oförutsedd utgift och mat var liktydigt med kokta rödbetor och spagetti. Första året levde jag lyckligt omedveten om vad kroppen hade för krav på näring. Jag svimmade när jag såg blod och svimmade när jag tänkte på att jag kanske skulle se blod. Hela operationsplaceringen tillbringade jag i tvättrummet för att jag hade svimmat och på det sättet blivit osteril och behövde tvättas om och få nya sterila kläder innan jag släpptes in på operationssalen – där jag ofelbart svimmade igen. Sen kom studierna i näringsfysiologi och jag började inse ett visst samband mellan mitt bristfälliga födointag och svimningarna. Jag såg över min budget och kom till den slutsatsen att Canadagäss skulle kunna innebära ett välkommet kosttillskott. Därför införskaffade jag taktiska råd av min far inför själva fångsten. Allt som behövs för att dräpa en Canadagås är en svart sopsäck, en yxa och en smula flax. Man griper gåsen om halsen, trär sopsäcken över vingarna – kan bli en rejäl snyting om man inte ser upp - och sen svingar man yxan. Jag förberedde mig mentalt i flera veckor. Precis som idrottsmännen gör inför stora tävlingar försökte jag visualisera hela förloppet med mig själv som framgångsrik segrare i striden. Jag blåste liv i min vrede. Hur många gånger odjuren har jagat mig när jag kommit cyklande längs ån vet jag inte? Fräsande och väsande har de sprungit, ja till och med flugit efter mig, blängande med sina gula ondskefulla ögon och sträckta halsar. Hur många gånger har jag inte slängt mig ned i stadsparkens välkomnande gräs för att slappa en stund i solen och samtidigt skådat rakt in i en fågelblaja? Eller satt mig på en. Jag hatar Canadagäss! När man kommer från Gotland med sandstränder lena som sockerkakssmet och inser att Playa del Örebro är ett utomhusbad bredvid en damm så full i fågelskit att joggarna på den långa rakan utanför får astmaanfall av ammoniakångorna, måste man göra sin medborgerliga plikt. Man borde gå man ur huse och se till att Mårtengås blev en högtid att räkna med. En röd dag i kalendern. Röd som gåsablod! Jag tycker att man borde lätta på förbudet mot att skjuta inom stadsplanerat område. För den goda sakens skull. Personligen tycker jag om att äta döda djur. Jag till och med njuter av det. Nu undrar du hur det gick med infångandet av gås i svart sopsäck som jag påbörjade under 70-talet? Om sanningen ska fram så har jag inte riktigt kommit till skott ännu. Nej, jag är inte feg. Men jag tycker inte man ska slarva med förberedelserna.
Anna Jansson |