Flugpapper

    Alla som har personlig erfarenhet av att fastna med ett långt hår i ett kletigt flugpapper, som bara råkar hänga i vägen, vet att det är svårt att komma vidare. Klistret är effektivt. Håret sitter fast på pappersspiralen så man får slita och dra för att komma loss. Och när man har kommit loss sitter halva peruken kvar på flugpapperet och en stor del av kletet har förflyttats till det hår man lyckades få kvar på huvudet. De halvdöda flugorna surrar. Någonting i det där kletet lockar antagligen flugorna dit, drar dem dit som en sorts magnet. Men vad?
    Jag tänkte på det där med flugpapper sist jag lyckades lura med maken på en skogspromenad. En långpromenad skulle det bli. Men när vi hade gått si så där en tjugofem meter var det stopp. På garageuppfarten stod grannen med huvudet under motorhuven på sin bil. Vad händer? Min man fastnar där också med huvudet under samma huv för att se vad som kunde tänkas vara fel. Ett typiskt flugpapper alltså.
    För mig är skoaffärer flugpapper. Det händer något med mina knän när jag går förbi ett skyltfönster med skor, de liksom låser sig och om benen rör sig så är det in genom dörren till affären, andra riktningar vill sig inte. Om man har fler par svarta skor än tio kan man behöva hjälp att ta sig ur sin skofetischism. Då sitter man fast.
    Ibland blir man slickad på handen. Inte varje dag förstås, men nog händer det att någon hoppar upp i famnen och vill hälsa och nosa och vifta på svansen. Vanligen när människor man inte känner går förbi så nickar man och ler lite så där i förbifarten. Men hundar blir så omåttligt kärleksfulla och glada när man träffar dem så man bara fastnar och måste prata med dem en stund och för all del med deras ägare när ovationerna lagt sig lite.
    Fast det värsta flugpappret av dem alla finns inomhus. Jag skulle bara gå in med en skål äpplen och ställa den på vardagsrumsbordet och vad händer. Martin Timell tittar förbi. Javisst. Han låter så trevlig när han pratar och det är inte artigt att bara gå sin väg när någon talar med en så jag blir sittande i soffan och ser på när han snickrar i stället för att själv få något gjort. Så är det hela tiden. Man blir liksom sittande och tittar på när Tina lagar mat i stället för att få till den där gratängen och peston och annat jättegott själv. Och i stället för att gå på det där svettiga gympapasset så kan man ju titta på när andra svettas och spelar fotboll eller hockey eller nåt. Man behöver faktiskt inte ens duscha efteråt. Och sen kommer det dokusåpor som man naturligtvis inte tittar på, fast bara lite, istället för att gå över till grannen och se hur de har det. Och sen finns det kärleksfilmer…

Anna Jansson