Under stjärnorna

    När man sitter i vintermörkret och ser upp mot stjärnhimlen upphör tiden. Jag kunde lika gärna ha levt för tusen år sedan och med förundran sett samma stjärnbilder och haft samma funderingar om livets uppkomst och mening som nu. Känt en lätt svindel iför tanken på min egen litenhet och människolivet som ett litet tomtebloss mellan två evigheter. Alla dessa stjärnor och vår egen jord som ett sandkorn i rymden. Ett vidunderligt och förunderligt sandkorn med optimala betingelser för mänskligt liv.
    I början av bilismens historia diskuterade man om den hisnande farten av 30 km i timmen skulle vara skadlig för människokroppen. I perspektivet av att jorden roterar med en hastighet av 1666 km/h, i alla fall vid ekvatorn, är den tanken ganska näpen. Och ändå är det kanske tempot i tillvaron som är vår tids största livslustfördärvare. Indianerna som satte sig ned på flygplatsen för att i 30 dagar vänta på sin själ efter flygturen visste det.
    I alla tider har man förundrats över stjärnhimlen och försökt att tolka den, astrologer, astronomer och poeter inte minst. När jag var barn läste pappa Vintergatan av Zackarias Topelius. Något av det häftigaste som någonsin har skrivits. Den handlar om två kriminella änglar, Salami och Zulamit, ett älskande par Gud placerar på varsin stjärna som straff. Vi vet inte vad de hade begått för brott, men straffet var tusenårigt och under tiden byggde de av längtan till varandra vintergatan som en bro. Just när de älskande efter tusen år skulle rusa i varandras famn skvallrar de avundsjuka småänglarna för Gud, i hopp om att han ska rasera bygget med samma lätthet som när brorsan byggt ett jättetorn av lego och man bara med en enkel handrörelse skulle kunna göra ruin av det. Frestande tanke. ”Förfäran grep keruberna, till Gud steg deras flykt. Oh Herre se vad Salami och Zulamit har byggt! Men Gud Allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred: Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.” Star wars ter sig ganska blodlöst och tamt vid en jämförelse!
    När man sitter så här under stjärnhimlen och funderar kanske dikten handlar om vikten av långsiktiga relationer, långsiktigt tänkande i kärlek överhuvudtaget, som motvikt till ytlighet, flyktiga bekantskaper eller den vänskap som blir till bara för nyttans skull bland mingel och tingeltangel. Långsiktighet i tänkandet på hur vi och våra barn och barnbarn ska kunna överleva på jorden i stället för marknadens kortsiktiga vinster och ett högt spel med vår gemensamma överlevnad som insats. Jag önskar under stjärnorna att 2005 blir ett år i vintergatans tecken där steg för steg leder till goda möten och långsiktiga kloka beslut.

Anna Jansson