|
Under stjärnorna
När man sitter i
vintermörkret och ser upp mot stjärnhimlen upphör tiden. Jag kunde lika
gärna ha levt för tusen år sedan och med förundran sett samma
stjärnbilder och haft samma funderingar om livets uppkomst och mening
som nu. Känt en lätt svindel iför tanken på min egen litenhet och
människolivet som ett litet tomtebloss mellan två evigheter. Alla dessa
stjärnor och vår egen jord som ett sandkorn i rymden. Ett vidunderligt
och förunderligt sandkorn med optimala betingelser för mänskligt liv.
I början av bilismens historia diskuterade man
om den hisnande farten av 30 km i timmen skulle vara skadlig för
människokroppen. I perspektivet av att jorden roterar med en hastighet
av 1666 km/h, i alla fall vid ekvatorn, är den tanken ganska näpen. Och
ändå är det kanske tempot i tillvaron som är vår tids största
livslustfördärvare. Indianerna som satte sig ned på flygplatsen för att
i 30 dagar vänta på sin själ efter flygturen visste det.
I alla tider har man förundrats över
stjärnhimlen och försökt att tolka den, astrologer, astronomer och
poeter inte minst. När jag var barn läste pappa Vintergatan av Zackarias
Topelius. Något av det häftigaste som någonsin har skrivits. Den handlar
om två kriminella änglar, Salami och Zulamit, ett älskande par Gud
placerar på varsin stjärna som straff. Vi vet inte vad de hade begått
för brott, men straffet var tusenårigt och under tiden byggde de av
längtan till varandra vintergatan som en bro. Just när de älskande efter
tusen år skulle rusa i varandras famn skvallrar de avundsjuka
småänglarna för Gud, i hopp om att han ska rasera bygget med samma
lätthet som när brorsan byggt ett jättetorn av lego och man bara med en
enkel handrörelse skulle kunna göra ruin av det. Frestande tanke.
”Förfäran grep keruberna, till Gud steg deras flykt. Oh Herre se vad
Salami och Zulamit har byggt! Men Gud Allsmäktig log och klart ett sken
sig vida spred: Vad kärlek i min värld har byggt, det river jag ej ned.”
Star wars ter sig ganska blodlöst och tamt vid en jämförelse!
När man sitter så här under stjärnhimlen och
funderar kanske dikten handlar om vikten av långsiktiga relationer,
långsiktigt tänkande i kärlek överhuvudtaget, som motvikt till ytlighet,
flyktiga bekantskaper eller den vänskap som blir till bara för nyttans
skull bland mingel och tingeltangel. Långsiktighet i tänkandet på hur vi
och våra barn och barnbarn ska kunna överleva på jorden i stället för
marknadens kortsiktiga vinster och ett högt spel med vår gemensamma
överlevnad som insats. Jag önskar under stjärnorna att 2005 blir ett år
i vintergatans tecken där steg för steg leder till goda möten och
långsiktiga kloka beslut.
Anna Jansson
|