Udda strumpor

    På byrån i sängkammaren ligger en stor hög med udda strumpor. Man köper dem parvis och sen delar de på sig och så är den ena bara borta och den kvarvarande hamnar på byrån i väntan på sin maka. Det kanske vore en lukrativ affärsidé att saluföra udda strumpor i någon standardmodell för förr eller senare försvinner den ena. Det är nästan en naturlag.
    Stickiga strumpor kommer nästan aldrig bort. När jag var barn hade jag livstycke och långa strumpor man fäste upp med strumpeband. (och så klagar man på HMs barnkläder) Det fanns en ögla som fästes runt en gummiknopp och om den var borta kunde man ta en tioöring och om man råkat köpa godis för tioöringen gick det lika bra med en liten sten. Ty detta tilldrog sig på den tiden när det fanns ettöres godisar i kiosken. Små nallebjörnar i pastellfärger. Själva gummibandet kunde man göra slangbella av.
    På sjuksköterskeskolan fick jag veta att sjuksköterskor bör ha svarta eller vita strumpor, möjligen mörkblå. Äldre kollegor har berättat att när de bodde på internat gick föreståndarinnan till och med runt och tittade i deras lådor så att ingen hade för många par underbyxor. ”Den som lever ett anständigt liv behöver inte byta så ofta” var hennes devis och sådana påhopp föder så klart ett motstånd. Jag har alltid strumpor med färg och motiv. Mina finaste strumpor är det Björnligan på, men jag har också maskar och grodprinsar och höns. Det är bra för då känner man igen sina strumpor när de ska sorteras efter tvätten. Strumpor kan bli udda därför att flera familjemedlemmar köper sig svarta strumpor och sen vet man inte vems som var vems från början. En stor svart strumpa och en liten svart strumpa är lika med två udda strumpor.
    Vart tar strumporna vägen, frågar man sig då. Var är alla enkelstrumpor? När man tvättar brukar det kunna dyka upp en blå strumpa mitt inne i vittvätten. Man upptäcker den när man skalat av ett lager av missfärgad ljusblå tvätt från själva kärnan. Och där är den ju. Sen finns det så klart andra ställen att leta på. I gummistövlar kan de dröja sig kvar inuti en raggsocka eller under dynorna i soffan. Hur de nu kommer dit? Men bästa stället att leta på är inuti påslakan. Jag hittade en blommig strumpa inuti ett påslakan igår. Strumpan hade centrifugerats in genom hålet i lakanet och sen legat hopvikt tillsammans med påslakanet i linneskåpet ett helt år.
    Sen finns det förstås strumpor som aldrig blir funna. Då står man där med sin udda strumpa. Men man ska inte ge upp och slänga den för då kommer den andra fram igen, garanterat, och då är den framkomna strumpan definitivt udda. Då är det bättre att spara och ta till vara. Man kan stoppa skumgummi i den och göra knappögon på den så det blir ett gosedjur eller också kan den bli en engångstrasa till toaletten eller en mule till en käpphäst.
    Fast det bästa är om man kan samla ihop sig till en strumpletarkväll och göra det till en riktig myskväll. Man kan se det som ett pussel efter jul där en del bitar saknas för de har hamnat på golvet eller fastnat i knäcken. Och hittelön kan vara de sista dammiga pepparkakorna.

Anna Jansson