Jag led när jag ledde

    ”Jag är blyg för hästar”, sa syrran när hon var liten. Jag förstod andemeningen direkt och jag måste säga att jag håller med henne i sak, fortfarande. För mej har kontakten med hästar alltid varit mer generande än jag har mått bra av, värre än generande hårväxt, faktiskt. Därför att genansen blir så stor och så uppenbar för alla när man inte vet vad man ska göra med en häst. En häst kamouflerar man inte i första taget.
    Egentligen var mina traumatiska hästupplevelser glömda och begravda sedan flera år tillbaka. Men så i fredags, när jag satt och åt middag med en lika genomtrevlig som hästbiten kvinna, kom minnena liksom rullande över mej igen. Pappa körde på travet när jag var liten och naturligtvis har man vansläktats något alldeles fruktansvärt. Jag har liksom aldrig lyckats visa en häst att jag bestämmer. De bits där fram och sparkar därbak och på mitten är de fruktansvärt obekväma. Det är en grundsanning. Jag kan inte få in i min arma skalle varför den moderna människan, som har andra möjligheter att färdas fram på vägarna, väljer att göra det off pist och till häst.
    Som i en mardröm hörde jag äldsta dottern säga: Mamma jag vill rida. Jag vill rida! Jag vill rida! Alla andra rider. I det ögonblicket genomgår man en inre kris, men vad hjälper det. Innan man vet ordet av står man och huttrar i manegen och håller en hästkrake i ett snöre. Ledd av hästen och med fara för liv och lem går man runt varv efter varv och får sågspån på stumporna och dregel i nacken. Dom borde åtminstone vara dresserade att hålla igen mulen, tycker jag. Men icke. Då och då frustar dom till och man undrar om de satt en täckjacka i halsen eller nått, men barnet uppe på hästens rygg bara ler och man ler tillbaka för att visa att man är lugn. Om man visar sina barn att man är färdig att rycka med sig dem och springa hem kan de få fobier och behöva gå i terapi och det vill man ju inte riskera. Personligen kan jag tänka mig att pussa både ormar, ödlor och spindlar men vad hjälper det när man står inför en häst. Svisch, så har djuret kastat av sig sin börda och man ser sitt barn fara som en vante genom luften och bli hängande i sargen och man tänker i den stunden att man är världens sämsta mamma som borde ha svarat Nej utan att vika sig i ett blöthjärtat Ja när ungen absolut ville rida. Och hästfröken ropar glatt att när man blivit avkastad hundra gånger får man bjuda på tårta. Jippi! Fötterna har domnat bort av köld och dreglet i nacken frusit till is. Men det är inte det värsta. Sen ska man in i spiltan. Jo, för sakran. Så illa är det. Man ormar sig med ryggen tryckt mot väggen i riktning mot djurets huvud och där ska man försöka plocka bort en metallpinne ur hästens mun. Man stoppar in sin hand mellan hästens tänder, för att man som god mor hoppas att den vuxna näven ska vara mera al dente än en liten barnhand och sen stoppar man huvudet under hästens mage och exponerar sig för sparkar av fyra järnskodda hovar om hästen är kittlig och hoppar i luften. I den ställningen hörde jag en späd liten röst från dotter nummer två. Mamma jag vill också rida.

Anna Jansson