I Vintrosa äter man inte sushi

    Jag har aldrig varit någon storstadsmänniska, men då och då får man som författare fara till huvudstaden. Med förundrade ögon iakttar jag allt det märkliga som sker medan jag blir knuffad hit och dit för att jag som liten enkel blåbärsplockare inte förstår koreografin i rulltrappan och i tunnelbanan. ”Se upp för dårarna, dårarna trängs”, dånar en röst ur pendeltågets högtalare och jag ser mig förskräckt omkring innan jag inser att han måste ha sagt ”Se upp för dörrarna, dörrarna stängs.” Man säger så i Stockholm.
    I Vintrosa är en kopp kaffe, inget annat än en kopp kaffe. (Jämför Freud som ansåg att det fanns tillfällen när en cigarr endast var en cigarr) Men i Stockholm är det expresso och cappuccino och kaffe latte, blåbärs kaffe och kanelkaffe och vaniljkaffe. Jag brukar säga att det går bra med Gevalia när dom frågar. Man måste ha svar på tal när man är i Stockholm.
    Sist jag reste till storstaden var för att hålla ett föredrag om min senaste bok för ett antal försäljare. Man hade låtit mig förstå att det var lämpligt att vara påläst och förberedd och jag bestämde mig för att göra mitt bästa och låta vinet vara till efter mitt anförande. Det serverades även sushi. Hade aldrig ätit sushi, vi gör inte det i Vintrosa. Där äter vi kött och potatis som vanligt folk. Jag fick en sån där mingeltallrik med en hållare för glaset och gick runt och plockade till mig lite ditt och datt. Man skulle äta med pinnar, så jag tog ett par pinnar men åt med fingrarna när ingen såg och la in ett redigt svep av en grön gegga som jag bergsäkert trodde var mosad avokado, men icke. Det kändes som Big Bang hade sitt epicentrum i min mun, jag kunde inte andas in, inte andas ut. Jag har hört att man kan dö av sushi. Tårarna sprutade och snoren rann och jag svepte allt tillgängligt vin för att släcka elden i min strupe och sen var det min tur att prata.
    Efter anförandet tog jag taxi till stationen för att slippa bli nedslagen i tunnelbanan. Utan förvarning stannar taxichauffören intill vägkanten. Du har inte bråttom va? säger han. Han ser väl på mig att jag är lantis, vi som är från landet har inte bråttom och han är tacksam för det för han har prostatabesvär och måste ur och pinka. Stackars man, det borde vara skäl nog för en omplacering till kontorsjobb. Hur hittar man ett lämpligt buskage att pinka bakom i Stockholms innerstad? Jag vet inte, men det kan inte ha varit enkelt. Det dröjde en evighet innan han kom tillbaka. Jag har funderat på om man skulle kunna utlysa en tävling om udda anledningar att komma för sent. En tippad vinnare skulle vara: Min taxichaufför hade prostatabesvär och måste pinka bakom en buske i huvudstaden därför missade jag tåget. Har du någon häftigare anledning att komma för sent, så maila mej.
 

Anna Jansson