Inte ens Myrorna

    Det började med att jag behövde en ny bokhylla för de hyllor jag tjatat mig till tidigare har svämmat över av böcker. Då får du väl sortera bort några så det blir plats, säger maken i lätt ton och jag känner plötsligt att det är sant att män är från Mars och kvinnor från Venus. Man kan inte sortera bort böcker! Man kan göra sig av med kläder, prydnadssaker, åldrad elektronik, fådda broderade bonader, uttjänta mattor och buckliga husgeråd, men inte böcker. När man har läst en bok och skapat sina egna bilder har man blivit en del av den och det skulle vara som att ge bort en bit av sin själ att skicka iväg den. Utan själ är man ett blodlöst mähä och det är ingen som vill sammanleva med ett mähä och därför måste det till en ny bokhylla.
    ”Det går inte! Vi får inte plats med någon ny bokhylla”, säger maken och då vet jag att förhandlingarna tagit fart. Men man ska inte underskatta honom som förhandlingsstrateg, absolut inte. För att flytta positionerna och öka sitt utrymme kan han komma med oväntade lappkast som ”Måste man ha gardiner?” Därifrån till var bokhyllan ska stå är det lång väg att gå. Men jag ger inte upp. När jag föreslog att vi skulle till Ullared, sa han ”över min döda kropp!” Men vi kom faktiskt till Ullared och likväl rör han sig.
    Vi bestämde oss för att möblera om. När båda får som dom vill varannan gång kallas det kohandel, det är så vi brukar lösa våra mellanhavanden. Maken får möblera som han vill bara jag får en bokhylla.
    För att få plats med ytterligare en bokhylla i ett redan övermöblerat vardagsrum krävs mer än en ommöblering. Soffgruppen måste ut. Soffgruppen vi köpte för tjugo år sedan känns plötsligt som vore den alldeles ny, trots kattriv och chokladfläckar är den inte helt lätt att göra sig av med. Kanske någon av barnen vill ha den när de flyttar hemifrån? föreslår jag. Men var ska vi ha den under tiden? Det är ju fullt med bråte över allt. Man kan inte komma fram i källaren och vindstaket kommer att säcka ihop när som helst. Vi måste göra oss av med den. Så jag kontaktar Myrorna, min hovleverantör av begagnade böcker. De skulle hämta soffan på förmiddagen medan jag sov ut efter nattpasset. Dottern tog emot dem och när lastbilen farit iväg tassade jag nyfiken upp för trappan för att se hur luftigt och fint vardagsrummet hade blivit sen soffan försvunnit. Och vad ser jag. Soffan står kvar! De ville inte ha den! Här har vi sammanlevt med en soffa som inte ens Myrorna vill ha, en tanke som omedelbart leder till nästa skrämmande reflexion. Vad har vi mer för möbler som inte ens Myrorna skulle vilja ha? Plötsligt ser man sitt hem med andra ögon när den grå dagern lägger sig över misären.


 

Anna Jansson