Angående provhytter

    Det finns stunder i livet man måste försöka ta sig igenom med hedern i behåll, mörka dagar då man tvingas se sanningen i vitögat och köpa ny baddräkt. Jag vill inte säga att det blivit enklare med åren. Tvärt om. Utbudet var mer begränsat i min ungdoms Visby där man praktiskt taget bara hade Domus och Tempo att botanisera i. Idag finns det fler modeller att välja bland än sandkorn i en kattlåda. (När katten har sprätt runt ett par varv är det faktiskt mera sand än man kunde ana från början.) Med åren har jag blivit mer och mer kräsen vad det gäller arrangemangen kring dessa köp och jag tänker då främst på provhyttens utformning. Man finner sig inte i vad som helst när man närmar sig de femtio. Jag vill ha en dörr att stänga om mej, helst med hasp eller varför inte ett ordentligt lås, inget fånigt litet skynke som fladdrar i fartvinden från kundvagnarna när de drar förbi.
    Sen har jag alltid funderat på varför provhytterna är öppna längst ned mot golvet. Jag tycker det är generande om folk ser vad jag har för färg på mina sommarlångkalsonger eller ännu värre har inblick i standarden på mina strumpor eller kvalitén på min rakhyvel om jag alls hunnit använda den. Är det för att se att ingen gömmer sig där inne när det är stängningsdags? Eller för att kontrollera att hytten inte nyttjas som tillfälligt kärleksnäste? I så fall är det ganska fantasilöst tänkt. Folk är mera kreativa än så.
    Sen har vi det där med belysningen. Ett varmt guldgult ljus och varje glåmigt vinterblek kvinna förvandlas till badbrud direkt. Vi vill bli lurade, smickrade och guldbruna om så bara som bedövning i det smärtsamma ögonblick när vi väljer badkläder. Lysrör borde förbjudas liksom spotlights rakt i ögonen så man blir bländad och inte ser vad man borde ha lagt märke till innan man halade upp portmonnän. Speglarna ska vara så utformade att man kan se sig själv ur alla vinklar. För det gör andra människor och sen måste det finnas en pall man kan sitta och pusta på och tillräckligt med krokar till kläder så man vet vilka man provat, vilka som är ens egna och vilka som fortfarande är oskrivna kort och kräver en hållbar motivering vid hemkomsten.
    Men det viktigaste av allt, och där kommer jag åter in på detta med privatlivets helgd i det offentliga rummet, är att man får vara ifred i sin hytt. Det finns inget, absolut inget som gör mig så irriterad som när man klätt av sig in på bara mässingen och dörren far upp på vid gavel så man blir till allmän beskådan utan möjlighet att ta inträde och en främmande människa man inte ens vet namnet på tränger sig på och frågar. ”Hur går det?” Just i den stund när man böjer sig fram och skakar överkroppen för att se om byglarna håller allt på plats om man crawlar. ”Är den inte lite liten, vi har den rosa i större storlekar. Det är årets färg, vet du.” Det är sådant som får en att packa ihop i protest beställa en rejäl mörkblå sak med långa ben på postorder.


 

Anna Jansson