Hört i hammocken

När barnen var små och jag jobbade natt skaffade jag en hammock. I min föreställningsvärld såg jag framför mig hur jag istället för att ligga i min unkna källare och sova ut efter nattens vedermödor kunde ligga ute i grönskan och fågelsången och få samma vila. Fantasier. En vuxen människa som blundar och ser ut att vila sig har manetisk dragningskraft. I dvala hör jag en liten späd röst som frågar om vi ska leka. Det är ett av grannbarnen som tycker att jag duger i nödfall om ingen av mina barn är hemma. Jag vill inte leka, säger jag och barnen är på dagis. Jag låter ganska bister, för att inte säga rent vresig och han lomar iväg och jag känner ett sting av dåligt samvete, tillräckligt dåligt för att vilan ska vara förstörd.
    Numera har jag en beredskap för plötsliga otäcka händelser jag inte hade för femton år sedan. Om jag ligger i en solstol så är det inte i avslappnat tillstånd - utan med nerverna på helspänn, lyssnande på alla obekanta ljud och ögonen vidöppna. Men det fanns en tid före traumat. En solig eftermiddag då jag låg och blundade i min stol medan barnen lekte fredligt med varandra. I halvslummer hör jag dottern prata om Lotta. Lotta, mamma. Jag känner någon mjukt och lent som studsar mot min mage. Jag öppnar ögonen och vrålar rakt ut. Högst upp på mitt vita hull guppar en död råtta. Den rullar ett halvt varv när jag hastigt sätter mig upp och tar på mig glasögonen. Jag ser den maskätna undersidan och jag skriker som en galning. Lotta, säger dottern lugnande. Men jag är inte alls lugn. Hur länge hon har gått och snosat med smitthärden vet jag inte. Var ska jag börja sanera? Tvätta barnet, tvätta magen, lägga Lottan i soptunnan, men hur? Jag vill för mitt liv inte ta i den. För många alternativ. Så jag fortsätter skrika tills jag får hjälp av grannen.
    Man kan tycka att det borde bli lugnare när barnen är större, det är också en illusion. Om inte glassbilen kommer med blåljus och sirener så kloar katten mej ifrån undersidan av hängmattan och jamar och vill bli insläppt eller utsläppt eller ha mat eller bara sällskap. Eller också bryts lugnet av att grannen vaknar med blodspår tvärs genom sin sängkammare. Spåren leder ut på altan där min katt sitter och äter deras söndagsstek som legat i köket på diskbänken tills för alldeles nyligen. Och ibland störs friden av att självaste grannen brakar genom häcken.
    ”Jag ska döda dej din jävel!”
Då tittar jag med ett öga. Visserligen skriver jag deckare, men då är det bara fiktion och det pallar jag för. I verkliga livet är jag lite mer harhjärtad. Han har mord i blick och i handen har han en yxa. Jag öppnar det andra ögat också för att se om jag sett rätt och de stannar på vid gavel.
    ”Kattjäveln har pinkat i min bil.”

Anna Jansson