Spara och ta tillvara

Nu är det hög tid att slänga all rabarber och vinbären och blåbären jag med möda och besvär plockade och rensade och frös in i fjol - och inte kokade saft på som jag hade tänkt. Man måste ju få plats i frysen med årets skörd.
    Det där samlandet av mat inför vintern sitter inprogrammerat i generna sen vi levde i jägar-samlarsamhället, misstänker jag och är lika irrelevant som vårt sätt att reagera på stress. Kanske ÄR det rent av en form av stress när bären ligger där i frysen som något OGJORT. Det blir bara inte av att koka saft. Jag har inte kokat saft de senaste fem åren och kommer antagligen inte att gör det nu heller. Det är så omständligt. Jag gör på det gamla viset. Kokar bär och vatten och sen ställer jag en stol upp och ned på diskbänken och binder fast en sliten linneduk i stolsbenen för att sila saften av bären. Fattar du vad kladdigt det blir om duken släpper i ena hörnet? Fattar du vilken tid det tar när man silar fram den i en liten tunn stråle som tillslut blir till droppar och ebbar ut? Och ändå klarar jag inte att låta vinbärsbusken stå där orörd. Jag klarar inte att se bären falla till marken och förfaras. Jag liksom känner hela horden av anmödrar som ropar till mig över seklen: Inte kan du väl låta det gå till spillo! En god husmor har fulla förråd när vintern kommer. Man borde gå i terapi för att få hjälp med en omprogramering och befria sin energi till något nyttigare. Det har hänt, på den tiden när jag faktiskt kokade saft, att jag sen hittat tio flaskor mögel fram på vårkanten för att barnen ville ha köpt päronsaft. Jag har också kokat gelé som aldrig stelnat - och då menar jag aldrig.
    Det största skälet till att samla mat är att man vet vad man får och att det inte finns några tillsatser. Kanske är det så. Av en snäll man fick jag en påse nypon. Jag frågade honom var han hittat dom och då berättade han att det växte massor av nyponbuskar på den gröna remsan mellan filerna på motorvägen.
    Det kan till och med vara rent farligt att ge sig hän åt samlande. Sonen och jag gav oss ut för att plocka trattkantareller när han var en liten parvel. Trattisar är en rikedom att ha i frysen och göra stuvning av på varma mackor om man kommer ihåg att de finns i frysen vill säga. Girigt plockade vi. Det fanns svamp överallt och längre och längre in i skogen kom vi, precis som i Rödluvan och Vargen. Och plötsligt small det till och sen kom en smäll till.
    ”Mamma dom skjuter på oss, sa grabben.”
    ”Nej, det kan jag väl inte tro”, sa jag. Men han hade alldeles rätt. Dom sköt. När man kommer från ett fredligt land som Gotland, där det varken finns grävlingar eller rådjur eller älgar i skogarna och på vägarna är det svårt att tänka i termer av älgjakt. Men så var det. Vi hade hamnat mitt i älgjakten.

Anna Jansson