Folklivsstudie

Längst uppe i det kalla mörka norden finns ett litet, litet rike, som jag studerat under en tid. Jag svär, min vän, vid alla dyra helgon att vartenda ord är sanning och att mina iakttagelser icke skett under inverkan av vare sig spikklubba, bolmört eller alruna - ej heller i drömmen.
     Urbefolkningen i det lilla landet är, om jag får uttrycka det så, vitpudrade, ofärgade eller ljushylta. (Det vore politiskt inkorrekt att kalla dem vita – men jag skriver det i klartext så du ska få bilden klar för dig.) Under den ljusaste av nätter genomför folkstammen årligen en primitiv fruktbarhetsrit som kallas Midsommar. Detta för att försäkra sig om släktets fortbestånd. Under den senaste epoken har bristande lust och tid till fortplantning blivit ett problem när befolkningen fanatiskt givit sig hän åt klockdyrkan och arbete i Mammongudens tjänst för att kunna köpa mobiltelefoner och glaspärlor.
     Männen och kvinnorna förbereder högtiden i enlighet med gamla seder. Männen gjuter vatten över sina transportmedel, bilar, och polerar dem så att solguden ska kunna spegla sig i den blanka ytan och förflyttar sig sedan med hjälp av dessa till systemet för att tillförsäkra sig de droger som ska försätta dem i trans och få dem att våga ge sig ut i parningsdansen. Några av bilarna drar parningsholkar bakom sig, sk husvagnar om man skulle lyckas få tag i en hona. Kvinnorna plockar blommor för att pryda den högresta fallossymbol man placerat i centrum för själva kultplatsen. Där genomför man sedan de rituella danserna till gnisslande stränginstrument. Men först äter man gemensamt den föda som traditionen bjuder. Rå fisk, gräs och surnad mjölk från kor och därjämte några vita knölar man grävt upp ur marken äts ur skålar av pappersmassa och träpinneliknande hjälpmedel av plast. Jag iakttog detta inmundigande med vämjelse och viss bestörtning, men man må betänka att de är ett ociviliserat folkslag som inte bättre begriper att ta vara på näringen som njutningsmedel. Till detta dricker man ett avkok på korn som fått jäsa till förruttnelsens gräns och därtill en klar destillerad vätska som smakar så illa att de primitiva stackarna svårligen kan låta bli att grimasera. Dessa rituella drycker dricks gemensamt i skålar där alla övervakas noga så de sväljer sina supar. Detta förhindrar att någon tar sig från kultplatsen med sitt fortskaffningsmedel för att slippa delta i parningsriterna.
     När det gnisslande olåten börjar ljuda från estraden man byggt upp är det dags att välja partner. Det naturliga urvalet styr. Gräsallergiker och de som inte längre rör på sig efter rusets inverkan blir sällan ett förstahandsval. Sedan fortsätter orgien i buskar och holkar hela den ljusa sommarnatten, och i slutet av månaden mars året därpå ser man i bästa fall resultatet av dessa strävsamma människors ansträngningar att befolka sitt land.

Anna Jansson