Bekännelser bakom ratten

För att det ska finnas skickliga bilförare och genomsnittliga bilförare måste det också finnas undermåttor. Det är inte så illa att jag tänker anmäla mig till Sveriges sämsta bilförare i teve, men jag kan utan och vidare erkänna att det där med bilkörning knappast är min största tallang. (Min största merit så här långt är att jag kan Hylands hörnas ABC-bok utantill). Så länge det överhuvudtaget går att komma undan undviker jag att tanka bilen. Jag städar hellre toaletten, går ut med soporna, svarar på brev från skattemyndigheten och är med i direktsänd tevedebatt än jag tankar bilen. Det kan inte hända något när man tankar, säger maken. Pumpen går att stänga av. Enkelt. Det börjar inte brinna av sig själv och det finns inte en möjlighet att hälla bensin i fel hål. HA! Säger jag då. I min föreställningsvärld går det visst. Då är gummislangen till pumpen så gisten att det blir en fontän av trycket och sen kommer det en nonchalant storrökare och tappar glöd och schisch så har hela mackområdet förvandlats till ett brinnande Inferno. När det gäller håligheter i bilen där man kan hälla bensin skulle jag inte heller vara alltför tvärsäker. Det kan dyka upp ett oanat hål och det kan få oanade konsekvenser om man är lite förutseende. Så jag avstår.
     Sen är jag väl inte direkt någon fena på att parkera i rutor heller. Jag tycker det är fyrkantigt och konservativt och faktiskt lite tvångsmässigt att försöka pressa in bilen på det sättet – nästan som att inte trampa på streck. Så om det står fri parkering – antar jag att man kan parkera som man vill – på ren känsla alltså.
     För ett tag sedan när jag var i tidsnöd och skulle parkera vid sjukhuset såg jag att det fanns en enda ledig plats. Samtidigt som jag såg det fick jag ögonkontakt med en kvinnlig huligan i sextioårsåldern som var på väg mot samma mål. Så jag tryckte pellen i botten och susade in i rutan. Sen gick det inte att få upp dörren på förarsidan. Avståndet till nästa bil var om du ursäktar uttrycket på sin höjd dubbelt dasspapper. Men tanke på att bilarna lätt skulle kunna byta färg med varandra om jag försökte justera min parkering avstod jag.
     En eftermiddag härförleden upptäckte jag att bilen blivit stulen. Bilskrället är fruktansvärt illa åtgånget i lacken så det förvånade mej att den blev stulen i dagsljus. Men borta var den. Så jag ringde makens jobb. Han var inte där, men jag diskuterade saken med hans hjälpsamma arbetskamrater och vi kom fram till att en polisanmälan vore på sin plats. Och just då kom sonen hem. Jag berättade om eländet, men han tog det med fattning.
     ”Är det inte som förra gången då mamma, att du glömt bilen nere vid affären. ” Och kan du tänka dig. Att så var det.



Anna Jansson