|
Allt du önskar kan du få
När jag var sju år neg jag för nymånens
skära och önskade att jag skulle bli gift med Mats, en tandlös och
stubbhårig icke ont anande parvel i min klass. En vecka senare var månen
inte riktigt lika ny, men nog dög den att niga för medan jag önskade att
jag skulle bli gift med Björn som också var tandlös och sju år. Sen blev
det fullmåne, men det hindrade mej inte alls från att fortsätta att
önska att jag skulle bli gift med Robban Broberg eller Svenne Hedlund i
Hepstars. För alla inblandade är det nog en väldig tur att det inte blev
så som jag önskade på den tiden. Man ska vara försiktig med sina
önskningar.
”Jag föddes skrikande, men har efterhand lugnat
mej”, sa Frans G Bengtsson. Det tror jag vad jag vill om. Små barns
önskningar är ofta inte så komplicerade att tillfredsställa. De är
sprungna ur konkreta fysiska behov. Det är när man kommer i mogen ålder
som problemen börjar på allvar. Alltså när man inte vet vad man önskar
för att man redan har fått mat och sovit och skött sin personliga hygien
och har en hyfsad matsmältning och mer prylar än vad som kan gå åt på
generationer och således borde vara lycklig, men inte riktigt är det för
att man önskar sig något diffust annat och inser att livet är för kort
för att man ska kunna leva alla de liv som vore möjliga, ens i fantasin.
J berättade igår för mej om en B-skräckfilm hon
sett. Den handlade om en ande i en flaska. En ond ande som bara kunde
verka genom andras önskningar. När en kvinna i filmen önskade sig
oändlig skönhet och perfekta drag blev hon förvandlad till en skyltdocka
och med de andras önskningar gick det lika illa. De goda önskningarnas
mörka baksida är ganska förekommande i spökhistorier som W.W. James
historia om aphanden. En man får tre önskningar och han önskar sig
pengar så han kan betala skulden på huset och senare samma dag dör sonen
i en arbetsolycka och de får exakt den summan. Hustrun förgås av längtan
och tar aphanden och önskar honom tillbaka från de döda när han legat
tre dagar i graven och han kommer. De hör honom rassla över gården och
banka på dörren och mannen grips av skräck och tar tag i aphanden för en
sista önskan. Han önskar honom åter till de döda.
Kanske är det så att det är de enkla
önskningarna, de som inte går ut över någon annan utan är sprungna ur
faktiska fysiska behov, som gör oss lyckliga. Den friske har tusen
önskningar, den sjuke fattas blott ett. Lyckan att få komma inomhus när
man varit ute i timmar i regn och blåst. Lyckan att få sova efter ett
långt nattskift. Att få äta den första lilla potatisbiten efter dagar av
fasta. Frågan är om människor var lyckligare förr när de hade mer att
önska och om inte den lille tomten som tar barnens önskningar och
skriver ned dem i Tomtefars verkstad egentligen är ond. För han tar
barnens önskningar ifrån dem och uppfyller dem.
Anna Jansson
|