Allt du önskar kan du få

När jag var sju år neg jag för nymånens skära och önskade att jag skulle bli gift med Mats, en tandlös och stubbhårig icke ont anande parvel i min klass. En vecka senare var månen inte riktigt lika ny, men nog dög den att niga för medan jag önskade att jag skulle bli gift med Björn som också var tandlös och sju år. Sen blev det fullmåne, men det hindrade mej inte alls från att fortsätta att önska att jag skulle bli gift med Robban Broberg eller Svenne Hedlund i Hepstars. För alla inblandade är det nog en väldig tur att det inte blev så som jag önskade på den tiden. Man ska vara försiktig med sina önskningar.
      ”Jag föddes skrikande, men har efterhand lugnat mej”, sa Frans G Bengtsson. Det tror jag vad jag vill om. Små barns önskningar är ofta inte så komplicerade att tillfredsställa. De är sprungna ur konkreta fysiska behov. Det är när man kommer i mogen ålder som problemen börjar på allvar. Alltså när man inte vet vad man önskar för att man redan har fått mat och sovit och skött sin personliga hygien och har en hyfsad matsmältning och mer prylar än vad som kan gå åt på generationer och således borde vara lycklig, men inte riktigt är det för att man önskar sig något diffust annat och inser att livet är för kort för att man ska kunna leva alla de liv som vore möjliga, ens i fantasin.
      J berättade igår för mej om en B-skräckfilm hon sett. Den handlade om en ande i en flaska. En ond ande som bara kunde verka genom andras önskningar. När en kvinna i filmen önskade sig oändlig skönhet och perfekta drag blev hon förvandlad till en skyltdocka och med de andras önskningar gick det lika illa. De goda önskningarnas mörka baksida är ganska förekommande i spökhistorier som W.W. James historia om aphanden. En man får tre önskningar och han önskar sig pengar så han kan betala skulden på huset och senare samma dag dör sonen i en arbetsolycka och de får exakt den summan. Hustrun förgås av längtan och tar aphanden och önskar honom tillbaka från de döda när han legat tre dagar i graven och han kommer. De hör honom rassla över gården och banka på dörren och mannen grips av skräck och tar tag i aphanden för en sista önskan. Han önskar honom åter till de döda.
      Kanske är det så att det är de enkla önskningarna, de som inte går ut över någon annan utan är sprungna ur faktiska fysiska behov, som gör oss lyckliga. Den friske har tusen önskningar, den sjuke fattas blott ett. Lyckan att få komma inomhus när man varit ute i timmar i regn och blåst. Lyckan att få sova efter ett långt nattskift. Att få äta den första lilla potatisbiten efter dagar av fasta. Frågan är om människor var lyckligare förr när de hade mer att önska och om inte den lille tomten som tar barnens önskningar och skriver ned dem i Tomtefars verkstad egentligen är ond. För han tar barnens önskningar ifrån dem och uppfyller dem.




Anna Jansson