Den gemensamma måltidens död

En gång i tiden, för så där en fyrtio år sedan, när jag var ett litet barn åt vi kvällsmat tillsammans - hela familjen på en gång. Varje kväll. Jo, det är sant – jag ljuger inte, det var så på den tiden. Vi satt runt bordet och pratade med varandra om vad vi gjort på dagen och berättade historier och hade det hemtrevligt och inte alls bråttom. Sen någon gång på resan fram till att jag skaffade egna barn kom illasinnade livsstilsutvecklare på att människor borde aktiveras. För det är fint att vara aktiv och dåligt att vara passiv, alltså att sitta stilla och äta mat med sin familj i hemmets lugna vrå. Aktiv skulle man vara och engagerad och medveten och upplyst och vältränad och framförallt lojal, ingen svikare som satt hemma och ja ni vet… åt mat i maklig takt för att det var hemtrevligt.
      Nu när mina barn håller på att flytta ut så funderar jag på vad de kommer att minnas från sitt barndomshem. Det hemtrevliga plinget från mikron när var och en värmde sin egen snabbmat på olika tider? De desperata telefonförsäljarna som fick mamma att hoppa upp och ned på köksstolen för att svara och slutligen skrika; Jag har Nix-tjänst! Det är er förbaskade skyldighet att ta redan på det innan ni ringer. Aldrig var det så förr? Inte ringde man väl och störde folk mitt i maten? Inte utan att be om ursäkt i alla fall. Eller kanske kommer de att minnas alla konstiga maträtter som skapades på grund av tidsbrist och dålig planering. Blodkorv med tonfisk. Korvslantar i vinägrettsås. Fiskbullar med snabbmakaroner. Förr fick maten ta lika lång tid att laga som det tog tid att skala och koka potatis. Nu får en kvällsmat ta lika lång tid att tillreda som det tar för snabbmakaronerna att koka och ibland inte ens det, ibland micrar man en Gorbys på två minuter blankt och äter den vid teven. Visst blir man mätt på det sättet också, men något viktigt går förlorat. Prattiden. Tiden att formulera sin egen berättelse i ord. Tiden att spegla sig i varandras ansikten och känna sig sedd och lyssnad på. För det kan aldrig teven ge. Det är envägskommunikation. Den ser inte, lyssnar inte, bekräftar inte, bryr sig faktiskt inte om att jag sitter där och tror att jag umgås. Jag är bara en tittarsiffra.
      Ibland talar man om den nyttiga medelhavskosten som är så bra för hälsan. Olivolja, frukt och grönsaker, ni vet. Det skulle vara väldigt spännande, tycker jag, om man kunde mäta om det är själva maten eller om det är sättet man äter maten på som har de här fina hälsoeffekterna. Hela familjen äter lunch tillsammans och slappar på sin siesta. Sen äter familjen middag på kvällen tillsammans med vänner och släktingar, man äter långsamt och man umgås och det är livet. Tänk om man är så aktiverad och engagerad och lojal att man missar själva livet.


Anna Jansson