Konsten att köpa mobiltelefon

I min ungdom var det var helt okej att sitta fast i tråden för att kunna telefonera, rikssamtal var så dyra att man fick hålla sig till korta viktiga meddelanden och knapptelefonen var ännu inte uppfunnen. Sen dess har det uppenbarligen hänt en del och jag vill inte precis säga att jag har lagt någon möda på att hänga med i utvecklingen. Vissa saker är säkert bra. Andra är obegripliga. Som när annars välanpassade människor svarar i sin mobil i de mest intima situationer. Jag anser det definitivt som förargelseväckande beteende att svara när man sitter på toa och stånkar, eller klipper tånaglarna eller samtidigt som man för ett samtal med en tredje person som plötsligt bara blir övergiven och utanför.
      I min familj är det jag som ärver mobiltelefoner. Sist i näringskedjan alltså, därför att jag ändå inte bryr mej om vad jag har för telefon och inte har den på och inte hittar den för att det var en månad sen jag hade den sist och om jag mot alla odds skulle hitta den är batteriet definitivt slut. Det går inte att sms;a på den och den är stor som ett mjölkpaket, ja nästan i alla fall och barnen skäms. Särskilt sen jag försökte kränga den till en väninnas tonårspojkar för 10 000 kronor som antikvitet. ”En av de första produktplaceringarna i en av de första James Bondfilmerna”, försökte jag och de gick nästan på det. Men det är fult att lura barn så jag sålde den inte. Den finns kvar här i min skrivbordslåda om någon vill lägga ett bud…
      Hur som helst beslutade familjerådet att jag borde skaffa en ny mobil. En som jag kan sms;a på helst, så jag inte ringer olämpligt. Det är svårt att köpa en ny mobiltelefon utan att känna sig som ett fån. Det är inte alls så enkelt som att bara kliva fram till disken och säga; ”En mobil, tack!” Och sen tro att man kommer undan så enkelt. Icke! Det är ett helt annat språk än det jag kan och låter som en enda lång trollformel i mina öron. Vad är megapixel, puk-kod och pin-kod, 3G, GSM och vadå simkort? Tål dom inte vatten annars? Blåtand låter i mina öron som ödletänder, kråkblod och snokfötter och annat hokus pokus. Det är därför man får en instruktionsbok tjock som Svenska akademiens ordlista. Vad ska man med alla dom finesserna till? Jag vill faktiskt bara ringa.
      När jag var liten hade brorsan en Schweizisk armékniv med massor av finesser. Den behövde man ha för att överleva i dåtidens samhälle och antagligen är mobilen anpassad för att man ska överleva i dagens samhälle. Fast då finns det ett par funktioner jag faktiskt saknar trots alla megapixlar och blåtänder. Var är brandvarnaren och fotfilen och överfallslarmet och kanalväljaren och stektermometern?
      Jodå, ja visst, jag är inte omöjlig. Jag ställer gärna upp som produktutvecklare till framtidens mobiler om jag får bra betalt.


Anna Jansson