Psykologi anno 1939

”Att använda sin tid väl, är att visa sig själv respekt”, sa drottning Kristina. Det är lättare sagt än gjort. Tidsandan är en stark motkraft. I morse bläddrade jag igenom hela reklamsvepet utan att riktigt veta varför och sen sopsorterade reklambunten. Tog nogsamt av plasten och la den för sig och papperet för sig. Rent tidsslöseri bara. Sen slog jag på datorn och markerade all skräppost som just skräppost och raderade och så ringde telefonen. Det var en försäljare av rengöringsmedel jag inte ville köpa och jag ägnade en god stund åt att motivera varför jag inte ville det och min självrespekt krympte till ett russin.
      Hur många gånger den senaste veckan har jag inte hamnat framför teven bara för att den varit på och för femtielfte gången hört den gamla damen sjunga om tomburkarna som ska pantas? Mot min övertygelse alltså. Eller de reklamsnuttar som säger att ekonomin avgör vem jag är när jag möter med själv i framtiden, inte hur jag faktiskt väljer att vårda mina relationer eller min hälsa. Jag blir hela tiden bestulen på min tid och jag går märkligt nog med på det.
      Häromdagen hittade jag en gammal psykologibok; Karaktär och Levnadskonst, praktisk psykologi för alla, heter den. Ett riktigt fynd. Den har blad med ruggad kant som sprättats isär med en brevkniv och är tummad, läst och understrykningarna är många. Boken är skriven av den engelske psykologiprofessorn William McDougall och översattes till svenska 1939. Bitvis går han åt Freud så tussarna ryker och här och där kan man se att kvinnosynen dramatiskt har förändrats sen 1939. Men man ska nog inte fastna för djupt i det tidstypiska. Det allmänmänskliga består. Jag hittade ett stycke av stor klokskap jag gärna vill dela med dej. Läs och begrunda.
      ”Den moderna människans värsta förbannelse är splittringen och rolösheten i hennes liv. På tusen sätt plottras tillvaron sönder för oss – av nöjenas och förströelsernas långa rad; av tidningarna med dess massfabrikation av nyheter; av våra snabba kommunikationsmedel, som komma oss att rusa iväg från en plats till en annan i tron att vi på så vis uppleva något; av radio och telefon och alla andra kulturens välsignelser. Aldrig någonsin har det varit möjligt att vinna det nödvändiga livsuppehället med så lite arbete som i våra dagar; men aldrig ha människorna fått så lite tid över till vila! Och så denna mekanisering av livet, denna standardisering av allting – från bilar till känslor och åsikter. Hur skall människan, ställd under dess herravälde, kunna undgå att ta skada till sin själ?”
      Det professorn fortsättningsvis lyfter fram är vikten av ensamtid. Tid utan att bli störd eller splittrad i sin tankegång. ”Att kunna vara ensam med sig själv är både det bästa beviset på moralisk hälsa och ett gott läkemedel mot själens splittring.” Att våga vara överlämnad åt sina egna tankar, pröva dem och finna sig själv.


Anna Jansson