Jag ska knipa dej så du blir blå!

På en flygplats någonstans i Sverige utspelade sig denna scen.
Ett äldre par eskorterades av en flygvärdinna med sammanbitna ansiktsdrag. Den skinntorre äldre mannen satt hopkrupen i sin rullstol med kepsen neddragen över ögonen och glasögonen nedhasade på näsan. Hans hustru gick med små skröpliga steg bredvid. De talade om hur de skulle få plats i planet och om de skulle bli hjälpta på först eller sedan alla andra hade intagit sina platser. Flygvärdinnan var kort i tonen och röd om kinderna och man kunde tycka att hon borde ha visat ett vänligare ansikte. Men allt har sin förklaring. Knappt hade flygvärdinnan vänt det äldre paret ryggen förrän hustrun högg tag i makens arm och väste.
      ”Jag ska knipa dej du, jag ska knipa dej så du blir blå! Varför ska du alltid bära dig åt! Man får ju skämmas!”
Båda var antagligen lite lomhörda. Det som skulle ha viskats undgick inte någon och efterhand blev det tydligt att den gamle mannen hade tafsat på flygvärdinnan. Sittande i rullstol kan han inte ha nått så högt upp så vi får anta att det kan ha varit ett skamgrepp eller en klapp i baken eller om hon lutat sig fram - möjligen en liten titt innanför blusen. Det lär vi inte få veta. Men jag kände ett visst vemod när jag tänkte på det. Var det inte lite missunnsamt att knipa den gamle mannen? Var det inte som att neka en döende ett sista bloss? Eller var hon utled på honom efter ett helt liv med kvinnoaffärer? Det här kanske var droppen? Det lär vi inte heller få veta.
      Vi människor är födda att längta efter att beröra och att bli berörda. På en enda kvadratcentimeter av en människas hud finns i genomsnitt fyra meter nervtråd, en meter blodkärl, två receptorer för värme, tolv för köld. För att uppleva smärta har kroppen på samma yta två hundra receptorer och för att känna beröring finns fem tusen mottagare som leder impulser till hjärnan. Möjligheten att känna lust är alltså tjugofemfalt större än att känna smärta och ändå är vi så dåliga på att utnyttja detta faktum. I ett ryskt experiment har man visat att nyfödda barn som inte får beröring dör, även om de får näring. Vad som händer med en vuxen som aldrig får en smekning vet vi inte, men jag tror att det finns en hunger i huden som måste stillas antingen i lust eller i vrede.
     Min son har med dessa kunskaper i ryggsäcken startat en kramförening på sin skola. De är för närvarande 18 medlemmar och alla som känner att de behöver en kram är välkomna att delta. Sånt gör mej glad, liksom när jag hör att man börjat med taktilmassage på skolor och daghem där barnen får turas om att massera varandra. Jag tror på vad de säger; Man slår inte den på rasten som man har masserat lektionen innan.


Anna Jansson