Vad är personkemi?

Funderar på ordet personkemi. Vad betyder det egentligen? Att man på ett kemiskt sätt inte passar ihop med någon annan och reagerar på varandra som lackmuspapper som slår om till rött i en sur reaktion? Att det bara är så och sker utan att man kan göra något åt det? Det finns en stor uppgivenhet i det tankesättet. Det är ingen idé att ens försöka bli vänner, för personkemin stämmer inte och den tesen uttalas som en orubblig sanning.
     Kan det möjligen vara så att det finns dagar när man är på vrången då den egna personkemin faktiskt inte stämmer med någon annans kemi överhuvudtaget, dagar då man är redo att starta krig mot hela världen. Jeopardysvaret på en sådan fråga skulle kunna vara: Vad är PMS? Det lär också finnas ett närbesläktat hormonfenomen som kallas IMS, irritable men syndrom, som beror på sjunkande testosteronhalter som gör att män blir griniga och lättirriterade och svåra att samarbeta med. Kanske är det där med personkemin bara ett lite mer rumsrent sätt att säga att man egentligen är irriterad på någon annan och önskar den dit pepparn växer. Men irritation är något som kan gå över, inte minst om man har något att vinna på att vara sams som exempelvis vid långa elavbrott eller snöstorm med tågförseningar – då kan det nästan bli lite mysigt i stället och väldigt mycket samförstånd och man kan få vänner för livet.
     Nej jag tror egentligen inte på personkemi som fenomen, jag tror det är andra och rent konkreta saker man retar sig på som: Att bli hindrad från att tala till punkt därför att den där ”människan” fyller i meningarna innan man fått fram det man vill säga. Eller folk som pratar för långsamt och inte får fram det de vill säga så man måste hjälpa dem på traven. Eller folk som inte kan bestämma sig och velar hit och dit. Eller att någon tar åt sig äran av ett arbete som JAG har gjort merparten av och rimligen borde få beröm för. Eller dom som hackar med kniven i smörbacken eller skär osten på fel sätt eller dom som låter vattenkranen stå och droppa eller låter näsan droppa utan att snyta sig eller dom som hostar utan att vända bort huvudet. Eller dom som går före i kön. Eller dom som letar efter sina rabattkuponger i kassan medan kön bakom dem växer. Eller dom som stannar och pratar med bekanta direkt nedanför rulltrappan så folk störtar över dem. Eller dom som alltid tror att de vet bäst och har sett allt och vet allt. Eller dom som hela tiden ber om ursäkt för sig, dom kan driva en till vansinne, för att man känner sig skyldig - vad man än gör.
     Fast allt det här går ju att göra något åt om man vill det och har egentligen inte ett dugg med kemi att göra.


Anna Jansson