Hemliga böjelser

Det finns något hos mej som tar fram det värsta hos folk. Jag vet inte hur jag gör det. Men det händer hela tiden. Som om jag avsöndrade någon sorts luftburet nervgift eller med min blick hypnotiserade vanliga hederliga människor att svika sin goda natur. Folk blir som förbytta. Skrämmande blodtörstiga och hänsynslöst begivna på olagligheter. Bara av att se mej alltså. Den tidigare så försynte revisorn smyger sig på och föreslår oegentligheter som skulle få ekoroteln att slå på blåljus och sirener. Man hissnar. Fastighetsskötaren, som jag tidigare bara bytt ett par ord med, ber att få visa mej bästa vägen att osedd frakta ut lik via tunnlar och containersystem. Av sprängämnesexperten får jag handfasta tips och anvisningar om hur jag ska få en läkemedelsfabrik att gå upp i rök. Ett visitkort trycks i min hand om det skulle vara något mer jag undrar över. Bibliotekarien viskar: ”Pssst Anna, jag har något till dej” och jag följer lydigt med bakom knuten. ”Har du läst...” och så kommer det en lång monolog om mord och blod och ond bråd död. Hon tindrar och blir nästan självlysande i sin iver när vi kommer in på medeltida tortyrmetoder. Så rovgiriga och vildsinta blir folk i mitt sällskap. Jag kan inte begripa det alls – jag uppfattar mej själv som en ganska stillsam person.
När man sedan iakttar dessa människor i smyg återtar de sina vanliga skepnader. Trebarnsmodern som nyss gav mej en vink om hur man bäst skulle kunna förgifta sin lagvigde med medel avsett för skadedjursbekämpning kramar om honom i bästa samförstånd. Läkaren, som tillsammans med mej för bara en liten stund sedan diskuterat lämpliga överdoser av kalium, böjer sig ömsint över patienten och undrar hur det står till. Fint sätt på sängkanten, men vad som döljer sig i tanken är gott att inte veta. Och vem sitter där borta och dricker kaffe i godan ro, till synes utan samvetsbetänkligheter, om inte den begravningsentreprenör som i förbigående instruerade mej i kosten att byta ut kroppar och ordna falska dödsbevis. 
Det finns starka krafter i det kollektivt undermedvetna. Djupt i den mänskliga naturen lurar en kuslig längtan till det förbjudna. En skräckblandad lust att bolla med tanken... Om... Leka med rädslan. Varför betalar folk annars för att åka Hang over, Fritt fall eller andra vanvetteskaruseller som pressar ut hjärnan genom näsan? För att det är så häftigt att bli skrämd? Varför läser man deckare? Personligen blir jag färdig att kräkas bara av att åka Pariserhjul. För mej får det bli spänningsromaner. Det händer att jag skriver så otäcka saker att jag inte törs vara ensam hemma med mej själv. Vilda fantasier om levande begravda, giftmördade fastighetsmäklare och offer nedputtade från utsiktsklippor av lömska ogärningsmän. Förresten... om någon som har ett skrivtips till min nästa deckare... är jag så klart intresserad.

Hemliga böjelser. Publicerad 29/8 i N.A.
Anna Jansson